Я плохая студентка. Kan riktigt höra Zoyas röst som påminner om hur det ska gå till, hur studenter som är motiverade och inte lata gör. Vet inte varför jag tänker på Zoya varje gång jag är omotiverad eller slö studiemässigt. Kanske beror det på hennes talang att få en att skämmas över kunskapsluckor oavsett om det gäller rysk fonetik eller den etymologiska bakgrunden till svenska städers namn. Av alla tänkta lästa sidor idag är jag såhär långt uppe på noll. En massa andra ettor, men ingen av dem relevanta för morgondagens tenta.

1 fotoutställning besökt
1 italiensk tv-serie om maffian inköpt
1 redan sönderopponerat arbete inskickat
1 säck potatis inköpt
1 (okej 5, shh!) bra skivor hittade på biblioteket
1 par glasögon hämtade (jag kan se igen!)

Botemedlet mot mitt dåliga humör och min skoltrötthet (man får väl inte kalla det skola på högskolenivå, egentligen) var inte så märkvärdigt. I biblioteket lite för tidigt, inte så många här än. Bra musik i hörlurarna och en kontorsstol som lika gärna kunde varit en barstol. Alltså, sitter och dinglar med benen som en annan fyraåring och är alldeles för nöjd fast föreläsningen börjar snarissimo och vi är mycket för oförberedda för seminarieredovisning av hemskuppgiften som ska vara klar i morgon. De små sakerna är inte svåra. Värre är det med det som är på riktigt. Vad ska du bli när du blir stor? Dingla med fötterna på heltid?

Helg i sig är bra. Helg med pluggvägran är bättre. Helg med syster(m.fl.) på besök kombinerat med opera-, balett- och konsertbesök samt allmänt livsnjutande är lite för bra. Op-era-tio-nali-ser-ing och företagsekonomins historia som akademiskt ämne lockar (om möjligt) ännu mindre än tidigare. Det var väl onödigt.

Jag bestämde mig för att jag behövde en stor dos vatten i ett ögonblick av Vätterabstinens. Det blev buss österut tidig lördag morgon och vatten fick jag. Vatten, öde gator och ett "berg" alldeles för mig själv. Några frågor på det?

Föreläsning om tidigare nämnda (gnällda) teorier var början på vad som skulle visa sig vara en ganska rysk, jag menar lyckad, dag. Innanför dörren låg nämligen ett brev och väntade på mig när jag kom hem. Från Anja, lilla söta ryska Anja. Glädjen rann över. Sen kom paniken smygande. Eller smygande är inte riktigt rätt kanske. Vad kallar man känslan när man inser att man står öga mot öga med två sidor prydligt (smått) handskriven ryska? Det slog mig att beslutet att skippa ryskan igår kanske inte var så smidigt, kan vi säga.

Resten av ryskheten var borsjtj som lagades i mitt alldeles underdimensionerade kök. Utan assistans från varken Olga eller Daniel. Den blev röd. Jag är stolt.