Måndag igen. Aldrig är det annat. Denna helgen blev det sydamerikansk musik i fredags med några klasskumpaner. Riktigt kul, även om vi nog var de yngsta där. Det var en massa dansande att kolla på, förutom musiken. På lördagen var det utflykt till Tekniska museet. Jag var där i tre timmar, och då skippade jag ändå ett helt hus. Och somnade nästan i en filmvisning om flyg, inte för att den var tråkig utan för att jag är klen. Kanske lite för att den var på tyska.

På lördag kväll fick jag äntligen se den så omtalade lägenheten där Maria och Andreas bor. Den var riktigt fin, även om den bara hade ett fönster. Vi åt och drack och försökte förstå vad Mahos berlinare till pojkvän sa. Jag fick även sprida lite svenska genom att lägga "Jag älskar dig" till kärleksförklaringssamlingen på kökskaklet. Fin tradition tycker jag.

Picassospaning i västra Berlin översteg mina förväntningar. Och det var inte bara för att gratis är...gott?

Var glad när klockan ringde 0700 och dansade i springkläderna. Duggregnet var mycket behagligare än dagen innan när jag nästan vände i dörren. Pa perverst bra humör, helt utan anledning. Diagnos nagon?

Operan var väldigt bra, även om jag inte gillar att texten fanns på stolen framför istället för vid scenen. En annan, hm, intressant sak var att efter pausen var orkesterdiket tomt. En lite skamsen man kom ut på scenen, med en mikrofon och förklarade att de inte tänkte komma tillbaka. De strejkade. Som tur var fanns det någon som kunde ackompanjera på piano, så a capella blev det inte men andra akten var annorlunda. Och bäst av allt - dirigenten var tydligen inte inkluderad i strejken och dirigerade ett gäng tomma stolar.

Sen fick vi var sitt glas champagne och Marias pojkvän underhöll oss med spanskportugisisk historia (megalomanivarning). En underlig kväll på Komische Oper.

Det regnar i Berlin men det gör inte sa mycket just idag för jag har precis köpt operabiljett till söndag. Don Pasquale ska ses, efter rekommendation av Dennis som verkar ha testat alla scener i stan under sin manad här. Jag är ganska imponerad, han är ju trots allt 70.

Och pa temat "jag är korkad" - jag har gatt runt hela dagen och sett fram emot min smörgas, gjord i morse. Den ligger hemma i min andra väska som jag fick för mig att jag inte skulle använda tre minuter innan jag sprang hemifran. Sa nu star jag här hungrig inför sista-minuten-val av ansökan till högskolan för varen. Logistik är inte min grej.

Just nu är det lite segt att jag inte har internet hemma. Jag vill visa björnen jag hittade i centrala Berlin i ett litet hägn i helgen. Och slotten i Potsdam som jag sag i skymningsljus. Och stället där tyskarna skrev under kapitulationen 1945. Ni far helt enkelt ta mig pa orden.

Idag är det en manad sen jag kom alldeles för tidigt pa morgonen till en busstation i Berlin, utan bo och tyska. Nu har jag tillräckligt av det ena och lite av det andra sa jag maste sammanfatta pa plus, helt klart. Nu ska jag aka till Kinas ambassad och se om de kan tänka sig att ge mig visum.

Allt far inte plats här. Dumma liv som inte gar att komprimera.

Som meddelats har Mingjie akt tillbaka till London och det är lite tomt eftersom även Jacob akt pa semester till Skandinavien och min spanska klasskamrat som jag precis börjat umgas med ska aka i morgon. Men morgondagen är även nagon sorts nationaldag sa jag ska nog klara helgen i alla fall. Faktum är att det nog kommer bli jättebra, om jag bara fattar vad som händer och varför.

Denna veckan har tyskan börjat kännas riktigt bra, om man kommer ihag att allt är relativt och att min grammatik läcker som ett sall. Men jag har liksom badat min hjärna i spraket, även om den även badat rent bokstavligt ocksa. Men framstegen känns och det är riktigt skönt. Hela samtal pa tyska är jag ganska nöjd med efter nagra veckor.

Mer kommer snart. Maste bara samla ihop mig efter veckan som varit och kanske sova lite.