Det viner utanför fönstret och det viner någon sorts slö musik från min dator medan jag tampas med meningar som: "En hypotes är falsifierbar om det existerar ett logiskt möjligt observationspåstående...som är oförenliga med den, dvs som, om de påvisats vara sanna, skulle falsifiera hypotesen." För livet som student är bara roligt.

Idag har jag även skolkat från ryskan till förmån för ovanstående äventyr och fått mitt hår klippt. Det känns som ett okej byte. Tror jag.

Efterlyses: motivation, lust, ambitioner, ork och enstaviga ord.

Skänkes: äppelpajsug, viljan att läsa böcker, lusten att sova och grekens röst i mitt huvud.

Bevis.

Stockholm var vackert ikväll. Jag var lättad.

Det är något med rysk grammatik som får helt vanliga damer att bli oförklarligt obehagliga. Eller förklaringen är uppenbar men inte vad man vill. Mitt senaste exempel är fru Grammatik. Hon pratar brytande svenska, korrekt för det allra mesta, bara tydligt ryskt uttal. Hon har den där ryska humorn som gick helt över huvudet på oss svenskar i Tjebban. Allt absurt och oväntat är hysteriskt roligt, fast mer än så. Mer än vad jag kan beskriva i mitt nuvarande tillstånd. Den humorn går klart förlorad på ett gäng svenskar som sitter och försöker begripa skillnaden mellan objektivt, subjektivt och benämningsgenitiv. Hon har i alla fall roligt där framme vid sin pulpet där hon klickar sig igenom sin powerpoint. Tills det kommer en retorisk fråga som hon ändå förväntar sig svar på. "För ni char väl läst ABC*?". Ögonen smalnar och hon ser inte alls mysrysk ut. Hon ser stenhård ut. Någon stackare räcker upp handen och svarar fel. "Bättre nu än på tentan". Sen ser hon vanlig ut tills hon kommer till något nytt vi alla borde kunna utantill som alla kasus och deras semantiska roller eller något annat förtjusande fasansfullt.

*Bok om allmän grammatik, som alla borde kunna utantill. Självklart.

Det finns gömda skatter i ekonomisk kurslitteratur. I den första texten jag läste hittade jag ett citat av Keynes:

"In the long run we are all dead"

Kanske är detta roligare i kontrast till den väldigt kompakta, läsarovänliga text jag hittade den i, men den fick mig på väsentligt bättre humör en stund i alla fall. Dagens fynd är ett engelskt ord.

Inertia: lack of activity or interest, or unwillingness to make an effort to do anything. Eller:tröghet, det att vara trög.

Kanske är jag för trött av mycket läsande de senaste dagarna, och då menar jag inte den roliga sorten, men detta gjorde mig munter trots ämnet konsumentbeteende och marknads- vs. nätverksperspektiv. Det måste ju betyda något.

Av en händelse började jag lyssna på Panic at the Disco idag. Första skivan. Och helt plötsligt frös jag inte fingrarna av mig på väg hem från Huddinge station* längre. Jag var utanför Modena på autostradan i förarsätet på en minibuss, mycket nöjd med livet. Syster som medförare med cola light för att inte somna, pappa i baksätet i jobbsamtal och övriga passagerare klubbade av trötthet. Där sitter vi och kämpar med den italienska trafiken och alldeles för höga toner och musikaliska dilemman i låtarna, med själ och hjärta. Konstigt att företagsverksamhet kan bedrivas med sådan bakgrundsunderhållning för de stackars kunderna. I alla fall var det ett riktigt kap att den låten kom igång och distraherade mig från det jag egenligen ville säga. Det börjar bli kallt på riktigt. Och mörkt. Inte alls vad jag var beredd på.

*Jag vägrar kalla tåget får pendeln som alla här gör. En pendel är något som, hör och häpna, pendlar. Tågen här är det inget fel på, men de PENDLAR inte.

Vaknade av att klockan var tidigt, en timme innan jag tänkt tvinga upp ögonen vilket i sig var löjligt för en lördag. Hursomhelst såg jag (så gott det går, blind som man är) att solen var på gång så det blev en morgon-foto-tur. Det var längesen nu, och det blev den första häromkring. Jag tänkte att staden och husen skulle vara fruktansvärt i vägen, men så farligt var det inte. Eller?

Detta känns som den perfekta anledningen att göra ett nytt försök här. Fick för några minuter sen veta att lägenheten kan vara mitt hem i minst ett år om jag vill. Så avvänjningen från att automatiskt bli gruvligt avundsjuk på ALLA som svischar förbi här med X2000, destination Söderut, var inte i onödan. Att lära sig hitta inne i skolan (okej jag hittar ingången, Aulan och biblioteket resten behöver jag skyltar, kartor och kompass till) var inte heller bortkastad tid. Nackdelen är väl att jag inte kan skjuta upp tvätten längre nu.

Förra veckan var det Säkert, nu är det Sugarplum Fairy. De får impulserna att strunta i hela grejen och bygga en hobbit-håla någonstans i en skog långt borta att dämpas lite grann. Hoppas det håller i sig.