Föreläsning om tidigare nämnda (gnällda) teorier var början på vad som skulle visa sig vara en ganska rysk, jag menar lyckad, dag. Innanför dörren låg nämligen ett brev och väntade på mig när jag kom hem. Från Anja, lilla söta ryska Anja. Glädjen rann över. Sen kom paniken smygande. Eller smygande är inte riktigt rätt kanske. Vad kallar man känslan när man inser att man står öga mot öga med två sidor prydligt (smått) handskriven ryska? Det slog mig att beslutet att skippa ryskan igår kanske inte var så smidigt, kan vi säga.

Resten av ryskheten var borsjtj som lagades i mitt alldeles underdimensionerade kök. Utan assistans från varken Olga eller Daniel. Den blev röd. Jag är stolt.