Skickade precis ett mail till en professor, googlandet av vars namn gav mer resultat än många kända svenskars tror jag. Hoppas han är snäll och låter mig komma på hans föreläsningar och att jag inte slaktade tyskan alltför illa. Om inte annat har en annan akademiker redan gjort min dag med sitt mail: Liebe Frau Montalba, und so weiter.

Måste bara upp här att jag drack öl på ett bryggeri här i stan i måndags kväll. Glasen var söta och små (två till antalet dock, då både mörk och ljus behövde provas) och servicen dålig, men ölen höll hög klass! Det hjälptes ju av att det där dumma föredraget var hållet och förbi. Idag kom för övrigt ett litet bakslag, vi ska följa hela föreläsningsserier och inte bara tre tillfällen per serie som vi gått runt och inbillat oss. Får väl se om det blir romersk byggkonst eller polarexpeditioner till ämne för dem. Ska nog sova lite på saken nu så löser det sig fiiiiint.

Två underliga saker hände igår. Nr 1, det kändes precis som gymnasiet när vi fick tillbaka våra prov (godkänd för övrigt, hurra!). Vet inte varför detta var konstigt, men inte sjutton kändes det som det borde. I en svensk klass i Tyskland men det känns ändå som Skaraborg 2008. Nr 2, när jag träffade en tjej från Huddinge kunde jag för mitt liv inte komma ihåg vad gatan jag bodde på hette. Inte ett spår. När hon började prata om olika platser kände jag väl igen det lite, men inte mer än så. Ett halvår utplånat av ren glömska. Jag är för ung för sånt!

Letade lite i min inkorg och hittade mail från en tyskkurs jag anmälde mig till för ett tag sen men aldrig gick. Detta fick mig att tänka på hur mycket jag hatade tyska förr i tiden. Det blir ju helt ohållbart att gissa sig till vad det ska bli av en, om det man tror sig hata visar sig vara underbart. Vad vet man då egentligen? Kanske bor det inom mig en konstnär. Eller en naturvetare. Eller en organiserad människa, för vilken framförhållning och kontroll är dygder.