Letade lite i min inkorg och hittade mail från en tyskkurs jag anmälde mig till för ett tag sen men aldrig gick. Detta fick mig att tänka på hur mycket jag hatade tyska förr i tiden. Det blir ju helt ohållbart att gissa sig till vad det ska bli av en, om det man tror sig hata visar sig vara underbart. Vad vet man då egentligen? Kanske bor det inom mig en konstnär. Eller en naturvetare. Eller en organiserad människa, för vilken framförhållning och kontroll är dygder.