Av en händelse började jag lyssna på Panic at the Disco idag. Första skivan. Och helt plötsligt frös jag inte fingrarna av mig på väg hem från Huddinge station* längre. Jag var utanför Modena på autostradan i förarsätet på en minibuss, mycket nöjd med livet. Syster som medförare med cola light för att inte somna, pappa i baksätet i jobbsamtal och övriga passagerare klubbade av trötthet. Där sitter vi och kämpar med den italienska trafiken och alldeles för höga toner och musikaliska dilemman i låtarna, med själ och hjärta. Konstigt att företagsverksamhet kan bedrivas med sådan bakgrundsunderhållning för de stackars kunderna. I alla fall var det ett riktigt kap att den låten kom igång och distraherade mig från det jag egenligen ville säga. Det börjar bli kallt på riktigt. Och mörkt. Inte alls vad jag var beredd på.

*Jag vägrar kalla tåget får pendeln som alla här gör. En pendel är något som, hör och häpna, pendlar. Tågen här är det inget fel på, men de PENDLAR inte.